RECENSIONER

Dagens Nyheter

Även i det mindre formatet kan man visa djärvhet. Så gör Dockteaterverkstan i Osby när de som final på son förbluffande fingerfärdiga uppsättning "Med bara händerna", framför en ironisk parafras på Rödluvan. Genom att driva hejdlöst med en välkänd saga, liksom med den töntigaste avarten av dockteater, lyckas man göra något så svårt som ironi begripligt för de yngsta.

Pia Huss

Svenska Dagbladet

Underbart egensinnig och roande för alla åldrar är också Dockteaterverkstans Med bara händerna, som fyndigt och uppfinningsrikt använder sig av koreografi för behandskade händer och visar underfundiga spelscener för att konstfärdiga dockor och med en ljuvligt absurd version av Rödluvan som extranummer.

Karin Helander

The Puppetry Journal
Puppets in the green mountains

Festivalens sista föreställning var den svenska Dockteaterverkstans Med bara händerna. Det blev en stark avslutning på en mycket fin festival. Jag påstår att ingen jag sett kommer så nära dockteaterns väsen som Anders Lindholm och Cecilia Billing. Trots att titeln antyder en föreställning utan dockor, så använder de sig faktiskt av handdockor, stavdockor och till och med en tråddocka! De visar dock att dockornas "liv" springer fram ur dockspelarens händer (och huvud och hjärta). Denna serie sammanhängande sketcher spelas nästan utan ord. Den är full av skratt och några bittra suckar, som när två händer blir kära och ger upphov till en babyhand. Det är tydligt att barnet har ett annorlunda förhållande till mamman än till pappan. På natten, när barnet äntligen tröttat ut sina föräldrar lyckas det krypa in i föräldrasängen och ersätta pappan. Dockteaterverkstans dockor är ofta tekniskt komplicerade, men i denna föreställning är de huvudsakligen enkla. De höga nivåerna av uppfinningsrikedom, överraskning och originalitet sattes att betjäna min favoritform av dockteater: den som inte kan spelas av skådespelare.

Andrew Periale

The Bielsko Puppet Festival 1994, 1996
Telling the story

Den svenska Dockteaterverkstan gjorde narr av möjligheterna att berätta den för teatern alltid aktuella och fashionabla sagan om Rödluvan. En liten docka som ser ut som en godhjärtad gumma och som sitter på kanten av en kista - ett förråd för alla teaterrekvisita och konventionella betydelser - utvecklar berättelse tålmodigt och kategoriskt. Dockan får liv genom en osynlig skådespelarska, som också förlänar dockan sin röst. Skådespelaren som organiserar det som händer på det visuella planet försöker med stor möda att hålla takt med sagan. Udda och humoristiska svårigheter dyker hela tiden upp. Rödluvan har mycket svårt att få plats i vargens mage. Ur dockornas och föremålens begränsningar - bokstavligen behandlade - skapas en antifé, en utmärkt parodi på teatralt berättande och ett mycket lyckat stycke teater.

Maria Schejbal

Norra Skåne

För både barn och vuxna Att med samma medel på samma gång kunna roa både barn och vuxna är en svår konst. Men Cecilia Billing och Anders Lindholm på Dockteaterverkstan klarar det. Det fick vi bevis för, när de igår gav föreställningen Med bara händerna på biblioteket i Hässleholm. - Svenska vuxna är svårroade, det vet vi om. Men att på ett vettigt sätt locka fram det ärliga skrattet hos barnen, det är inte heller en enkel match, säger Cecilia Billing på Dockteaterverkstan. Ändå lyckas hon och Anders Lindholm genom sin pjäs med konststycket att med bara händerna roa både små och stora samtidigt. Receptet torde bara ironiska inslag blandat med möjligheterna för var och en av åskådarna att känna igen sig. Och det är just vad både barn och vuxna gör, om inte hela pjäsen igenom, så i alla fall bitvis. Till sin hjälp har paret bakom gestalterna i stort sett enbart sina händer, som bekläds med handskar av olika färg och modell beroende på vad de ska gestalta. Pip, surr, gnäll och trall ersätter talet, som används i ytterst liten utsträckning.

Den tre kvart långa pjäsen riktar sig till människor från sex år och uppåt. Den lägre gränsen är satt med tanke på att mindre barn har svårt att ta till sig innehållet och den ironi, som utspelas i vissa scener. Men någon övre åldersgräns är som sagt överflödig. Det hela är stundom så ironiskt och gulligt roligt, att till och med den mest sammanbitne skulle ha svårt att inte dra på smilbanden.

Ett uppskattat avsnitt i pjäsen, som består av elva scener, där babyvanten stoppas i säng, men inte vill sova ensam. Så när mamma- och pappavante gått och lagt sig, gör den ett försök att smyga sig in i deras säng, men blir omnattad gång efter annan. Slutligen har både mamma och pappa somnat och babyn skuffar då bort pappan och tar hans plats. - Det var roligt! Han vaknar ju aldrig, hördes i nästa stund från ett barn i publiken. Det plötsliga utropet kom när pappa vante inte reagerade på vare sig väckarklocka eller mamma vantes skakningar.

Det ironiska framförandet av Rödluvan går inte heller av för hackor. En handdocka i form av en gumma berättar historien och assisteras tafatt av Anders, som i egen hög person sköter rekvisitan. Den här lättsamma pjäsen är definitivt inte enbart för barn, vuxna kan garanterat roas minst lika mycket av dess ironi och fyndiga roligheter.

Christina Solding