RECENSIONER - APKONSTER

Dagens Nyheter
Pantomimfestival på Påfågeln, Stockholm
- - - -
Ett jubileum tätt av subtiliteter. Så verkar det i alla fall inledningsvis då Pantomimteatern bjudit in både en av landets intressantaste dockteatrar, Dockteaterverkstan i Osby, med "Apkonster" och sen givit plats för urpremiären av Ika Nords "Ebb & flod", ett spel som ensemblen påstår är fyllt av "spektakulära djupdyk och hänförande ytligheter om havet". Föreställningarna, så sinsemellan olika, förenas av den annars så sällsynta känslan av att man som publik får vara med om något alldeles särskilt. Något som man, detalj för detalj, sceneri efter sceneri, lystet vill avtäcka med blicken.

Cecilia Billing och Anders Lindholm från Dockteaterverkstan går utanför det flesta barnteaterschabloner. Deras gestaltningar är lågmälda och bygger på berättelser som skulle locka fram hånflin hos de flesta barnmediaproducenter. Närmast noll action men tätt av undertext och små uttryck. Ibland tillkommer en satirisk udd som till exempel i föreställningen "Larssons Lager" som för några år sen fick en blaserad teaterbiennalpublik att förvånat blinka till. På Pantomimteatern spelar de "Apkonster", en varlig, nästan försagd, cirkusföreställning där Madame Cecilia och Monsiur André med hjälp av pianisten Monsiur Martin (underbar lyx!), presenterar cirkusens artister.

Alla påminner de om leksaker hämtade ur någon 50-talskatalog från Steiff. Utsökta är bara förnamnet. Varje apa en konstnär: luftakrobaten Aponso, lilla darriga skridskoprinsessan Monki, den tjattrande trollkonstnären Piccolo & Coolast är knivkasterskan Helga Holm: tyst, tung men målmedveten. En stor liten apkvinna i blåprickig klänning som verkligen träffar mitt i prick
. - - - - -
Pia Huss

Skånska Dagbladet
Hyllar magin
En dam med bestämd min och koncist vita prickar på sin korrekta klänning kastar kniv mot en måltavla, tillräckligt långt bort för att skapa spänning. Damen ifråga heter Helga Olsson, knivkastare och apa i "Apkonster, Madam Cecilias Apcirkus" som just nu besöker Barnens Scen i Malmö Folkets Park. Där har nu Dockteaterverkstan några föreställningar av sina nya "Apkonster" med marionetter och handdockor, i en föreställning fylld med akrobatik, trolleri, magi och humor, någonting som i hög grad tilltalar den publiken i fyra-femårsåldern som till sista plats fyller Barnens scen denna söndag.

På den minimala scenen tar de olika artisterna plats: luftakrobaten Aponso, trollkonstnären Piccolo, jonglören Bolero, filuren Jojo & Sege, skridskoprinsessan Monki och lejonet Leopål, som för övrigt delar sig i två, som en bröderna Marxfilm. Och så den unika knivkasterskan Helga Olsson i sin damiga klänning, sin pyttelilla resväska med knivar och ett bord att packa upp på.

Dessutom cirkusdirektören Cecilia, som presenterar sina kortvuxna artister och den minst lika betydelsefulla monsieur André, positivhalare som även håller i trådarna till både själva föreställningen och dockorna.

Skrattar högt
Barnen skrattar högt åt den ovanliga skridskoprinsessan Monki som med nollställt ansikte försöker hålla fötterna rätt i sina nya rullskridskor som hon förväntas briljera på scenen. Men då hon ramlar på ändan, aningen medlidsamt åt att hon inte riktigt klarar av det. Själva åkstilen är ganska ovanlig för en skridskoprinsessa, liksom litet handfallen - men rolig på ett alldeles eget sätt, som allting i denna underfundiga varietéteaterföreställning. Den är gjord för den yngsta publiken som nog kan vara den mest kritiska. För funkar det inte märks det genast. Men "Apkonster" med sitt fantastiska kroppsspråk går hem hos både barn och (så kallat) vuxna, i sin minimalistiska stil med lite Chaplin, lite Fellini och ett stort kärleksfullt hjärta för dockteaterkonsten och dess unga publik. "Apkonster" slutar dessutom med en hyllning till barnens magiska förmåga. Hur skall inte avslöjas här.
Ingela Brovik

Nättidningen Alba
Gästspel på Masthuggsteatern
- - - -
För precis ett år sedan gästspelade de Backateatern med En märklig dag på Larssons lager. En påhittig och poetisk föreställning för yngre skolbarn - med fantastiska små kartonggubbar av wellpapp. Då blev jag djupt imponerad av dockspelarnas otrendiga lågmäldhet och deras ömsinta sätt att behandla dockorna på.

Och detta intryck gäller också helgens gästspel på Masthuggsteatern, med Madame Cecilias apcirkus. Den föreställningen vänder sig i första hand till mindre barn (från tre år och uppåt). Och här är det mer traditionella dockor - små gulliga apmarionetter - som skådespelarna samarbetar med på scenen. Med uppmuntran och bistånd av de båda stora människorna - madam Cecilia och hennes manliga medhjälpare - framför de små apdockorna sina barnsligt fiffiga konster för en entusiastisk publik av småbarn och föräldrar.

Ömsintheten och barnsligheten hjälper till att göra dockorna levande. Men för en såhär ung publik gäller det också att hålla fantasin i schack. Så att det inte blir skrämmande. Därför bryts fiktionen ibland. En varlig gränsdragning mellan fantasi och verklighet skapas när man visar att dockorna inte kan göra allt på egen hand. Och att dockspelarna är de trygga förmedlarna mellan dem och publiken.

Jag är stum av beundran och varm i hjärtat när jag efter en dryg halvtimme lämnar teatersalongen tillsammans med en harmonisk hop av glansögda småttingar och rödkindade föräldrar. Och alla håller vi stadigt den fina apbilden vi fått i vår svettiga näve.

Alldeles innan vi skulle gå in till föreställningen hörde jag en småtting som tvekade i dörren men sedan gaskade upp sig själv och sina kanske ängsliga föräldrar med att morskt deklarera: "Jag är inte rädd för teatern!" Och den förhoppningen infriades säkert. För Osbyteaterns originella och lågmälda vuxenhet är nog idealisk för den som behöver övervinna en eventuell teaterskräck.
Kajsa Öberg Lindsten