En godispåse för syn och själ
Lite trevande börjar berättelsen om stumfilmsstjärnan Buster Keaton, som vi efter grundläggande avstamp i föräldrarnas varietésällskap får följa från lindad bebis till vuxenavbildens lite större docka.
Trevandet, med komisk smågnabbighet i agerandet mellan den bortkomna Anders Lindholm och den förnumstiga Cecilia Billing, är ett kännetecken för Dockteaterverkstan, allt sedan den hysteriskt roliga Rödluvanefterspelet till föreställningen "Med bara händerna". Dockorna, rekvisitan, scenografin...ja hela scenbilden, växer i dess småglittrande sammetssvarta inramning till en välsignad godispåse för synen och själen.
Ständigt kommer det fram något nytt att glädjas och förundras över, ofta framplockat ur vackra, sinnrika lådor, i minsta detalj konstruerade för funktion och estetisk stimulans.
En liten handdocksscen för föräldrarnas trolleriakter, ackomanjerade av kazooröster. Ett pusselbygge på höjden till en tiohvdad akrobattrupp i trä, som med sinnrik konstruktion av kuggar och drev vevas upp till hisnande höjder. En sällan skådad trapets för Busters viga debut. I hans nästa nummer får även publiken medverka, som ljusmästare med strålkastare följande en vådlig cykelfärd på lina.
En av flera höjdpunkter är skuggspelskärmens jaktscener som med sitt halsbrytande handlingsförlopp - från gående till springande, från bli-tillflygrace, från elände till lyckligt slut - definivt tar andan ur publiken.
Det finns vissa föresteeleser, om man har tur att möta dem och är villig att ta dem till sig, har densällsynta förmågan att öka halten av meningsfullhet i tillvaron. Den tyvärr allt för underskattade teaterform Dockteaterverkstan utvecklat och förädlat under mer är 30 år, är en av dessa.
Med Buster, för barn mellan fyra och åtta år, visar de åter att man aldrig blir för gammal för att uppskatta och njuta av dockteater när den är som bäst.
Jan Bäcklin Kristianstadsbladet